28kilo kärlek. Det finns ingen hund som min Lars, universums snällaste. Så tålmodig både med människobarn och med valpar, tryggheten själv. Han fyllde 14 i februari och under dessa år har jag aldrig hört honom morra av ilska, men däremot joddla av glädje. När han blir riktigt glad låter han roooouuuu wooo samtidigt som kroppen krumbuktar och öronen är vikta i rosettöronform.
Kanske är han inte pudelvärldens Schenkenberg, mer Liam Neeson om man ska vara ärlig. Men hans sammetsbruna ögon får i alla fall mig att smälta. Trots sina AC höfter är han nog den ”friskaste” hund jag någonsin haft, utöver vaccinationer och två ihoplappningar efter glas respektive hundattack, så har han aldrig varit sjuk. Inte ens en öroninflammation eller en bruten klo har han haft och då har han inte direkt varit en ”lugn och försiktig” hund utan mer av ett terrängfordon ala bandvagn.
Kelig är han också, väldigt mycket så. Det gulligaste han kan göra är att klistra fast tungan på min arm, låta den torka fast för att sedan långsamt dra loss den samtidigt som han darrar med tungan (stackarn har väl kramp) och tittar mig i ögonen. Det är kärlek på Lasse-vis det.
Jag vet att vi inte har 14 år framför oss utan att det trots allt är närmare slutet än början av vår gemensamma resa genom livet och det gör ont i mattes hjärta. Men än så länge är han här, full av liv och sin speciella charm och jag njuter varje dag och försöker fixa minnen att kunna se tillbaks på.
Nu är Lasse en änglahund, Han blev dryga 15 år och är saknad varje dag…
Stamtavla
